Är päls mer ok än dunjacka?
Jag försöker komma fram till vad jag tycker om päls. Pälsmössor, pälsjackor osv verkar (på nytt) ha fått fotfäste hos svensken, iaf hos Stockholmaren. Debatten är igång och argumenten, från båda sidor, har vi hört förut.
Kom fram till att jag själv inte riktigt har tagit ställning än. Eller rättare sagt jag har gjort det utan att egentligen reflektera över vad jag tycker och framförallt om dessa åsikter blir till dubbelmoral i relation till hur jag lever och tycker i övrigt.
Rent spontant blir min kommentar om päls att nä usch varför då? Gud va hemskt!
Men varför är det så hemskt att gå runt med en värmande päls på kroppen bara för att det är det söta gulliga mjuka från djuren som syns, och att det just syns. Kaniner, rävar, minkar med mera. Vi ömmar för de mjuka goa djuren.
Min dunjacka som hänger ute i hallen är ju också värmande just för att den är stoppad med dun, dvs fåglarnas "päls". Var och en har dunjackor utan att det skapar någon större anstöt eller debatt. Varför är det mer ok än att ha en räv på huvudet?
De flesta av mina skor är gjorda av läder som också är en produkt från djur. Min skinnjacka som jag alltid får SÅ mycket komplimanger för är av kalvskinn. Extra mjukt! Aldrig har jag upplevt att någon förfasat sig över den stackars söta kalven.
Dessutom äter jag flera gånger i veckan stora och små djur. Köttindustrin är enorm och vegetarianer i detta avlånga land är en klar minoritet. Trots det förfasas vi över de hemska människor som bär päls. Det passar utmärkt som samtalsämne under middagsbjudningen där det serveras lamm. "Mmmm vad härligt det smakar. Ja jag såg minsann en kvinna på vägen hit och hela hon var täckt av djur" ......"har du sett min fina nya dunjacka föresten?"
2009
Jag tror inte på förändring och löften bara för att ett nytt år har börjat. Människor förändras när de är redo, när de själva vill eller när de måste.
Men ett år eller en månad är bra verktyg för oss när vi vill sätta upp mål för något vi vill åstadkomma. Det ger oss något att relatera till. Och det finns en del punkter och mål som jag vill jag finnas med i mitt liv det kommande året.
Och imorn är jullovet slut och allvaret börjar igen. Nu är det dags helt enkelt.
Mitt 2009 vill jag ska innehålla:
Kreativitet. Jag älskar ju att fota och nu har jag äntligen en kamera igen som jag kan använda. Jag saknar också teatern väldigt mycket och letar efter nya forum. (Om ni vet något bra teatersällskap får ni gärna säga till).
Träning. Förkylningar, arbete utomlands och en 150 % hastighet på pluggandet har gjort att träningen hamnat i skymundan. Under 2009 vill jag att träningen ska få en mer framträdande roll, inte bara för beach 2009 utanför att jag mår så otroligt mycket bättre inombords. Jag får mer energi och känner mig mer nöjd.
Träningen ska också resultera i ett av mina mål i år nämligen:
Springa minst ett av milloppen, tjejmilen, midnattsloppet eller lilla Lidingöloppet, i sommar.
Ta min civilekonomexamen. Äntligen ska de slitiga åren få ett slut.
Caseklubben. Som ny vice ordförande i utbildningsutskottet på Stockholms universitet kommer jag främst fokusera på den nystartade projektet "Caseklubben" där vi tillsammans med studenter, Stockholms Universitet och olika företag från näringslivet arbetar för att öva upp studenters färdigheter inom Case.
En annan sak med tid, år och perspektiv. Det är alltid intressant att kunna följa upp hur det gick. Hur gick det med målen och önskningarna.
Det återstår att se. År 2010.
Julpartajdags
Då var det dags för julpartaj då. Nu har jag bytt om från proper kostymbyxa och krage till min nya gorgeous pennkjol. Ville inte springa runt i kjol idag, skulle träffa en person (kan möjligtvis kallas klient) idag. Kändes inte helt reko med kjol på det mötet. Antagligen mitt eget påhitt men jag fick för mig att han skulle respektera mig mer i byxor än i pennkjol. Det var något (den halvdryga stilen?) i telefon som fick mig att tro det. Helt knäppt att jag tänker i sådana banor egentligen. Planerar byxa respektive kjol för ett möte utifrån nåt sånt här.
Jag har dock inte helt bestämt mig för om jag är smart och medveten i och med detta eller om jag inbillar mig alternativt har fördomar. Jag tror ju iof att man som tjej måste vara lite smart om man vill framåt i karriären. Det är ju inte så jämställt (än) att vi hittar medmåttiga kvinnor på positioner där vi alla gånger kan hitta medelmåttiga män. Vill du någonstans som kvinna så måste du fortfarande vara bättre än männen du konkurrerar med. Nu sitter det ju inte min kompetens i byxan respektive kjolen men det gör däremot intrycket.
Byxor fick det blir. Jag tänker minsann vara lite bättre och lite smartare än de män jag konkurrerar med. Tar inga chanser. Inte ens med kjolen. J
Vad tror ni? Spelar det någon roll vad man har på sig på jobbet/möten när man tänker karriärsmässigt?
Tjejhångel med personliga egenskaper som tillbehör
I senaste numret av QX (gay-tidning för er som inte vet) pratar Nina Persson om att hon både har haft sex med tjejer och känt sig kär i tjejkompisar ibland. (bilden och texten är lånad med min kursivering från Aftonbladet )
Nina Persson, 34, är sedan sju år tillbaka gift med musikern Nathan Larsson. Men i senaste numret av tidningen QX avslöjar hon att det inte bara är män som rymts i hennes kärleksliv.
- Jag har nog aldrig tänkt att jag är gay, men jag har haft one night stands med tjejer. Fast det har varit sådana där tillfällen då man varit full och sedan vaknat upp och undrat vad man har gjort. Så jag har nog alltid varit straight, säger hon.
Hon berättar att hon kan tycka att kvinnor är attraktiva.
- Och det har hänt att jag har känt mig kär i tjejkompisar.
Alltså hon är inne på ett skönt spår tycker jag. Hångla med tjejer eller killar, ja vad du vill. Så länge man mår bra av det man gör så är väl allt fint. Å ville man bara testa å se hur det var (å tyckte det var astrist eller tom lite småäckligt) så är väl de lugnt det också.
Man måste ju inte vara det ena eller det andra bara för man hade sex.
Vilket fack man ska placeras i blir lixom större än hånglet eller sexet i sig.
Jag skrev en essä när jag läste sociologi för ett par år sedan i ämnet. Vi skulle välja något som gick in under begreppet "främlingen" dvs. om att vara främmande inom till exempel en grupp eller i ett land. Jag skrev om att vara bisexuell och att vara främling i både heterolägret och homolägret. Eftersom jag inte valt sida så passade jag inte in i något av dem utan var fast i ingenmansland. Jag agerade snarare hoppjerka och hamnade i respektive grupp baserat på val av partner. Men så fort jag bytte partner så blev ju allt virrigt. För att inte tala om perioderna utan partner då jag såklart passade på att ha sex med både tjejer och killar.
En kompis sa en gång när jag precis blivit ihop med en kille: "Men då är du inte bisexuell ändå alltså??" ....hmmm....det var väl det som var hela grejen. Att valet står en fritt?! Att vi har såna behov av att placera människor i fack...
Personligen har jag faktiskt inte ens lust att placera mig i bi-facket. Jag orkar inte med alla dessa personliga egenskaper som kommer på köpet.
Jag är Murry och jag gillar att ha sex. ibland för att jag är kåt, ibland för att jag är kär och ibland för att jag är både och. Vem jag har det med har inget att göra med vem jag är som person. Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Om skam och att våga stå upp för sig själv
Idag vill jag berätta en del av min historia. En del som inte är så kul.
Jag är en person som är mycket för rättvisa och jag avskyr att se andra bli illa behandlade. Jag är ofta den som säger ifrån om jag ser eller hör något. En egenskap som kanske inte alltid är till min fördel men det struntar jag i. Jag har alltid haft och har fortfarande lätt för att utrycka mina åsikter och argumentera för dem. Det tänker jag fortsätta med.
Men vad händer när det är jag som blir illa behandlad? Är jag lika duktig på att gå i klinch då? Såklart inte. Om jag vet att jag har gjort allt till 100 % rätt så kan det gå men visst minsta tvivel om att jag gjort något fel (att jag är fel) på något sätt så kan jag lätt bli lite rädd och tyst. Jag förstår inte alltid helt varför.
En av de jobbigaste perioderna i mitt vuxna liv var på en arbetsplats där min chef (en av dem) fick mig att må väldigt dåligt. Jag förstod detinte riktigt i början men upptäckte det så smått genom att jag var väldigt stressad på jobbet. Inte för att jag hade jättemycket att göra utan för att jag hela tiden var nervös för att göra fel och sökte samtidigt hela tiden bekräftelse från min chef att jag gjort mitt jobb bra och rätt. Vissa dagar var chefen vänlig och vissa dagar inte. De dagar hon inte var det sökte jag bekräftelsen ännu hårdare vilket gjorde mig ännu mer stressad.
I det här läget så skulle jag nog säga att det i stor del handlade om mig, min upplevelse och mitt bekräftelsebehov. Det som saknades här var att jag i kunde säga till mig själv: "Du är bra som du är Murry. Vad hon anser gör inte dig till en bättre eller sämre människa. Ska du vara ärlig så är inte hennes åsikt lämplig att bedöma om du gör ett bra jobb eller inte heller. Vad hon tycker verkar snarare baseras på hennes dagshumör". Säga det och tro på det dessutom.
Nu hade jag tyvärr inte den styrkan men som tur är har jag ju ett visst mått av anamma i mig och jag tog efter några för många sarkastiska kommentarer och början till kroniskt magont mod till mig och gick och pratade med vår gemensamma chef. Jag försökte förklara vad jag kände och att hon ofta kom med kommentarer och helt plötsligt kunde dyka upp från ingenstans för att handgripligen kontrollera vad jag höll på med. Problemet var att han inte alls är bekant med den här bilden av personen i fråga och blir väldigt förvånad. Jag tror inte att han tog det här helt på allvar heller. Han lovar dock att prata med henne.
Tyvärr visar sig det här pratet vara det sämsta strategiska move jag kunde göra. Från den dagen så eskalerar det hela och i min oförmåga att stå upp för mig själv och mot den orättvisa behandlingen så mår jag bara sämre och sämre. Den sista månaden gråter jag mig till sömns varje kväll och vaknar med magont. Söndagar går åt att fasa inför måndagen.
Ett par veckor innan jag ska sluta kommer det. Jag har klantat mig. Ifrågasättande är helt klart på sin plats. Jag ber så mycket om ursäkt, förklara varför det hände och ber återigen om ursäkt. Det räcker inte. Inom loppet av 2 timmar kommer hon förbi 2 gånger till med samma attack (det är så hon beter sig) och hon ringer även 3 gånger i samma ärende. Varje gång ber jag om ursäkt för mitt beteende.
Dagen efter har jag mot alla odds tillsammans med min terapeut (som jag har börjat hos igen under den här tiden) fattat mod att ifrågasätta tillbaka. "Jag tycker det känns konstigt att du både ringer och kommer förbi flera gånger om det här..." längre än så hinner jag inte försen jag blir indragen på ett konferensrum och utskälld efter noter. Jag tappar helt talförmågan. Jag som aldrig tappar talförmågan. Jag som står upp för orättvisor står där helt tyst och tar massa skit jag inte förtjänar. Dagen jag slutade fick inte ens ett "tack för den här tiden" från någon på min avdelning. Att det var min sista dag ignorerades helt.
Tung historia och den känns fortfarande tung när jag skriver ner den. Men den är egentligen inte huvudpoängen här. Hur min chef behandlade mig var odrägligt men det viktiga är att jag lät henne behandla mig så. Jag lät allt hon sa gå rätt in utan urskiljning. Och jag skämdes. Skämdes både för att jag lät henne behandla mig som hon gjorde och skämdes för att jag någonstans undrade om det inte var mig det var fel på ändå. Jag skämdes och var rädd att andra skulle se.
Människor som inte vill mitt bästa kommer jag garanterat stöta på fler gånger i livet, det går inte att göra något åt. Det beror inte på mig utan på dem. Det tog mig lång tid att resa mig igen och bygga upp den integritet och självkänsla som jag lät min chef rasera på bara några månader. En resa jag kan berätta om en annan gång. Jag hoppas i alla fall att jag idag på ett bättre sätt skulle kunna hantera och möta en sån här situation.
Jag har aldrig skrivit något om det här förut och jag märker att det fortfarande är förknippat till viss del med skam. Men det är just därför jag vill skriva om det. För varför ska jag skämmas över att ha blivit illa behandlad och för att jag mått dåligt av det? Jag tror att det är så "förtryckarna" får sin makt. Genom skammen och den tystnad som skammen föder.
Om jag vågar säga att jag blir sårad eller jag mår inte bra av hur du beter dig mot mig och samtidigt stod upp för sig själva och sa "Jag accepterar inte att du behandlar mig såhär" så försvagas den makten. Det gäller för alla och oavsett om det är din chef, din partner, en kille/tjej i plugget, din mamma osv.
Om du och jag inte tillåter andra att trampa på oss så kan det inte göra det heller.