Murry

Idag vill jag berätta en del av min historia. En del som inte är så kul.
Jag är en person som är mycket för rättvisa och jag avskyr att se andra bli illa behandlade. Jag är ofta den som säger ifrån om jag ser eller hör något. En egenskap som kanske inte alltid är till min fördel men det struntar jag i. Jag har alltid haft och har fortfarande lätt för att utrycka mina åsikter och argumentera för dem. Det tänker jag fortsätta med.

 Men vad händer när det är jag som blir illa behandlad? Är jag lika duktig på att gå i klinch då? Såklart inte. Om jag vet att jag har gjort allt till 100 % rätt så kan det gå men visst minsta tvivel om att jag gjort något fel (att jag är fel) på något sätt så kan jag lätt bli lite rädd och tyst. Jag förstår inte alltid helt varför.

En av de jobbigaste perioderna i mitt vuxna liv var på en arbetsplats där min chef (en av dem) fick mig att må väldigt dåligt. Jag förstod detinte riktigt i början men upptäckte det så smått genom att jag var väldigt stressad på jobbet. Inte för att jag hade jättemycket att göra utan för att jag hela tiden var nervös för att göra fel och sökte samtidigt hela tiden bekräftelse från min chef att jag gjort mitt jobb bra och rätt. Vissa dagar var chefen vänlig och vissa dagar inte. De dagar hon inte var det sökte jag bekräftelsen ännu hårdare vilket gjorde mig ännu mer stressad.

I det här läget så skulle jag nog säga att det i stor del handlade om mig, min upplevelse och mitt bekräftelsebehov. Det som saknades här var att jag i kunde säga till mig själv: "Du är bra som du är Murry. Vad hon anser gör inte dig till en bättre eller sämre människa. Ska du vara ärlig så är inte hennes åsikt lämplig att bedöma om du gör ett bra jobb eller inte heller. Vad hon tycker verkar snarare baseras på hennes dagshumör". Säga det och tro på det dessutom.

Nu hade jag tyvärr inte den styrkan men som tur är har jag ju ett visst mått av anamma i mig och jag tog efter några för många sarkastiska kommentarer och början till kroniskt magont mod till mig och gick och pratade med vår gemensamma chef. Jag försökte förklara vad jag kände och att hon ofta kom med kommentarer och helt plötsligt kunde dyka upp från ingenstans för att handgripligen kontrollera vad jag höll på med. Problemet var att han inte alls är bekant med den här bilden av personen i fråga och blir väldigt förvånad. Jag tror inte att han tog det här helt på allvar heller. Han lovar dock att prata med henne.

Tyvärr visar sig det här pratet vara det sämsta strategiska move jag kunde göra. Från den dagen så eskalerar det hela och i min oförmåga att stå upp för mig själv och mot den orättvisa behandlingen så mår jag bara sämre och sämre. Den sista månaden gråter jag mig till sömns varje kväll och vaknar med magont. Söndagar går åt att fasa inför måndagen.

Ett par veckor innan jag ska sluta kommer det. Jag har klantat mig. Ifrågasättande är helt klart på sin plats. Jag ber så mycket om ursäkt, förklara varför det hände och ber återigen om ursäkt. Det räcker inte. Inom loppet av 2 timmar kommer hon förbi 2 gånger till med samma attack (det är så hon beter sig) och hon ringer även 3 gånger i samma ärende. Varje gång ber jag om ursäkt för mitt beteende.

Dagen efter har jag mot alla odds tillsammans med min terapeut (som jag har börjat hos igen under den här tiden) fattat mod att ifrågasätta tillbaka. "Jag tycker det känns konstigt att du både ringer och kommer förbi flera gånger om det här..." längre än så hinner jag inte försen jag blir indragen på ett konferensrum och utskälld efter noter. Jag tappar helt talförmågan. Jag som aldrig tappar talförmågan. Jag som står upp för orättvisor står där helt tyst och tar massa skit jag inte förtjänar. Dagen jag slutade fick inte ens ett "tack för den här tiden" från någon på min avdelning. Att det var min sista dag ignorerades helt.

Tung historia och den känns fortfarande tung när jag skriver ner den. Men den är egentligen inte huvudpoängen här. Hur min chef behandlade mig var odrägligt men det viktiga är att jag lät henne behandla mig så. Jag lät allt hon sa gå rätt in utan urskiljning.  Och jag skämdes. Skämdes både för att jag lät henne behandla mig som hon gjorde och skämdes för att jag någonstans undrade om det inte var mig det var fel på ändå. Jag skämdes och var rädd att andra skulle se.

Människor som inte vill mitt bästa kommer jag garanterat stöta på fler gånger i livet, det går inte att göra något åt. Det beror inte på mig utan på dem. Det tog mig lång tid att resa mig igen och bygga upp den integritet och självkänsla som jag lät min chef rasera på bara några månader. En resa jag kan berätta om en annan gång. Jag hoppas i alla fall att jag idag på ett bättre sätt skulle kunna hantera och möta en sån här situation.   

Jag har aldrig skrivit något om det här förut och jag märker att det fortfarande är förknippat till viss del med skam. Men det är just därför jag vill skriva om det. För varför ska jag skämmas över att ha blivit illa behandlad och för att jag mått dåligt av det? Jag tror att det är så "förtryckarna" får sin makt. Genom skammen och den tystnad som skammen föder.

Om jag vågar säga att jag blir sårad eller jag mår inte bra av hur du beter dig mot mig och samtidigt stod upp för sig själva och sa "Jag accepterar inte att du behandlar mig såhär" så försvagas den makten. Det gäller för alla och oavsett om det är din chef, din partner, en kille/tjej i plugget, din mamma osv.

Om du och jag inte tillåter andra att trampa på oss så kan det inte göra det heller.