Murry

Ironi och ironiska jargonger är riktigt kul. Få saker kan hålla mig så på alerten i sociala sammanhang som en kvick smått ironisk konversation. Det är kul med sparring och munhugg.  

Men ironi kan också skapa rätt prekära situationer. Särskilt när motparten eller du själv förväntar dig att det den andre säger är på allvar. Till exempel i situationer som på något sätt har att göra med ens arbete.

De mesta missförstånd eller fadäser kan man skratta åt eller bara vifta bort efter att ha utrett vad som egentligen menats. Men med ironi täpper man lixom till det kryphålet. Missförståndet blir ju till att någon inte fattat att man skämtat...vilket ju var helt uppenbart! Då känner sig ju bara denne dum och puckad. För att parera då? Förslagsvis kan man ju då antingen försöka rädda situationen med att bjuda på att man är ett pucko (och visa sig själv disrespect) eller så kan man i någon version göra det motsatta och då nästan framstå som sur. Att försöka förklara att man visst fattat egentligen blir i regel inte så lyckat, utan funkar ungefär lika bra som när Mona Sahlin hävdar att hon egentligen inte alls menade att exkludera Vänsterpartiet...!!! För ironi som inte når fram så verkar det därmed inte finnas någon räddning.

Idag råkade jag själv ut för en (ganska klantig av leverantören?) ironisk dänga. Jag dras med en ådra av prestationsångest och därmed för tillfället är lite osäker i min nya arbetsroll som ännu inte hunnit komma in en helt produktiv fas utan fortfarande ligger kvar på upplärnings/hitta strukturen -fasen. Det uppstod en situation idag där jag blev  lite nervös över att jag kanske rört till det med mötestiderna med en kund. Skickade därför ett sms till en kollega "Allt ok?". Svaret kom efter ca en timme "Nej, H är asförbannad". H är min chef.

Shit! Kall- och varmsvettig på samma gång skickar jag tillbaka "Vad har hänt?" (borde ju här ringt H på en gång istället för att fegt sms:a). Sitter som på nålar när jag slevar i mig lunchen och tänker att bäst jag går och läser igenom de mailen jag skickat med bekräftelse av mötestider....då piper det till i mobilen igen och jag läser "Skoja bara, allt bra. Well done!"  .............jaha......eh......va? Jag känner mig helt förvirrad, lättad över att allt va lugnt och samtidigt ganska generad över att jag jagat upp mig så....för jag borde ju fattat att det var ett skämt....eller??

Jag gör själv misstaget lite då och då. Slänger mig med ironi är seriösa situationer. Antingen för att lätta upp stämningen lite, göra den mindre allvarsam eller så kanske ibland i ett försök att dölja att jag känner mig lite osäker. Det har många gånger resulterat i platt fall och stämningen blir lite konstig istället. BRA GJORT MURRY, förbannar jag mig då. Det där var ju smart. Nu fick du både dem och dig själv att framstå som idioter.

Kontentan: Både jag och andra borde lära oss att hålla ironi utanför möten och arbetskonversationer. Det som finns att vinna i skratt och leenden vägs inte upp av risken att skapa olustig stämning och få folk att känna sig dumma .